Theodor Karlsson

Berättelse av Gunnar Källström

En släkting till mig vid namn Theodor Karlsson, barnfödd norr om Vireda mitt emellan Gränna och Tranås i småland var som man sa i bygden ”förtappader”. Han gick omkring dag och natt i samma trasor; linskjorta, skinnväst och vadmalsbyxor, barfota oavsett väder eller årstid. Ingen visste riktigt hur gammal han var. Theodor hade bott tillsammans med sina grisar och höns i Svedjetorpet så länge någon kunde minnas. En lika gammal strävhårig tax som hette Sita följde honom vart han gick. Tvättade sig gjorde han aldrig!

Vad är det för mening med det, sa han. Ner i jorden ska en ändå vad det lider och förresten så har jag ju Sita. Så höll han upp hundkraken framför nyllet och den slickade gubben ren så det blänkte om skäggstubben!

Jo, det var ju detta då med att han var ”förtappader”; fullständigt likgiltig inför liv och död, aldrig närvarande i sockenkyrkan och helt orädd för sjukdomar, kometer, domedagar och jordelivets alla vedermödor. Tre gånger hade blixten slagit ned i skallen på’n när han bröt sten ute på åkern. Mormor som bodde granne upptäckte honom varje gång bland potatisblasten där han avsvimmad hade legat några dagar. Hon hjälpte honom upp, gav honom ägg, mjölk och havregröt och så kom han till liv. Han gick, åt, sov och skötte sitt arbete igen efter olyckorna men hans blick var som hos en levande död. Folk tog långa omvägar förbi hans torp och han blev traktens enstöring. Mormor var väl i stort sett den enda som han hade någon mänsklig kontakt med och gentemot henne var han mycket fåordig.

Han var ”förtappader” och inget bet på’n!

En söndag i samband med midsommar hade tre drängar från Svartemålen fått för sig att de skulle skoja med gubben och supa´n under bordet. Runda under fötterna knallade de hem till Theodor med tre liter renat. De trakterade gubben med supar i kaffekoppar fyllda till bredden medan de själva satt och tjuvhåll och drack försiktiga klunkar direkt ur flaskan. Efter ett par timmar var brännvinet slut och Theodor fullständigt oberörd men som han var en rättskaffens människa gick han efter sin egen finkel i jordkällaren. Brännvinet stank lång väg av mäsk och när gubben hällde upp såg man inte botten i kopparna. En sup räckte för att drängarna skulle gå i däck. Theodor tog dem på en hästkärra som han drog och dumpa av dem utanför nykterhetslogens lokal i Vireda där de vaknade lagom till kvällsmötet och darrande svor att aldrig mera smaka starkt så länge de levde! Det löftet höll de, berättade mormor!

Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader till år.

Mormor var en riktig krutgumma! När hon närmade sig hundra år stod hon fortfarande och högg kubb på vedbacken och varje morgon gick hon nerför slänten till Theodor Karlsson med en tallrik gröt och smörgås. Jag fick själv följa med flera gånger och jag minns gubbens ihåliga blick och hans väderbitna skinn som gjorde att han mer påminde om en träskulptur av Döderhultarn än om en levande människa!

Detta var på sjuttiotalet, jag bodde en tid hos mormor för att farsan var sjuk och mamma hade fullt upp med mina fyra syskon.
När man är liten ger man fullständigt fasen i folks skvaller och fördomar.
Jag vande mig vid gubbens blick och sprang efter ett tag som barn i huset; matade hönsen och lekte med Sita.

En dag när vi är nere med gröt hos Theodor säger han plötsligt:
– Pöjken ska få gå på marken!

Adelövs marknad är årets stora höjdpunkt i dessa trakter och nu ville Theodor ta med mig dit.
Sagt och gjort. Theodor gick ut i boden och bland allt gammalt bröte och hönsskit drog han fram en gammal Husqvarna Silverpilen. Han lyfte upp mig på motorcykeln, hjälm och dylika bagateller var ju inte att tänka på och märkligt nog hade gubben mormors fulla förtroende.

Theodor parkerade Silverpilen utanför missionshuset i Adelöv. Jag var sex år, blyg och lite rädd för främmande så jag tog ett stadigt tag i gubbens näve. Den var kall som is och hård som en bit järnmalm men den tinade lite efter hand. Folk ryggade undan där vi gick fram men det gjorde ingenting. Vi fick äta vår sockervadd ifred och karusellen fick vi för oss själva. På ett ställe kunde man utmana världens starkaste man i armbrytning. På ett stadigt ekbord förstärkt med marmor i kanterna ägde kampen rum. Jag knuffade fram farbror Theodor som skeptiskt tittade på bordet. Tre gånger fick jag se honom bli nedbruten av världens starkaste man. Efter det tredje försöket reste sig Theodor och med ett enda slag förvandlade han det rustika ekbordet till kaffeved.
– Det var en starker kär, sa Theodor, men någon bra snickare har han inte fått tag i!

Efteråt frågade jag honom varför han hade låtit sig besegras.
– En ska inte ta ifrån andra deras jobb, svarade han då.

Vi åt ostkaka och drack kaffe i hembygdföreningens kafé, vi såg den världsberömde fakiren El Gustavo från Rimforsa och vi bevistade den förtjusande ormtjusarinnan Ylva från Paris tält. På kvällen for vi genom smålands skogar dundrande fram på Silverpilen med sommarvinden i vårt hår.

Mormor hade lagat isterband och stuvad potatis lagom till vi kom hem.
Jag somnade och sov drömlös och lycklig den natten.

På morgonen sprang jag som en galning ner till Theodor. Vi drack saft och gjorde pilbågar på farstukvisten. Hans blick var varm och vänlig och han skrattade högt när Sita slickade honom ren i ansiktet. Tre dagar senare dog han. Mormor hittade honom i kökssoffan död med ett leende på läpparna. På bordet stod en burk kakor märkta med en lapp: Till lille Gunnar.

De kakorna gick inte att äta men vad tjyven gjorde det?!!!